Månad: augusti 2026

Välkommen hem till Södermalm

Det märks att människor börjar komma hem igen.
Jag ser det i huset och ute på gatorna. Dörrar öppnas. Resväskor rullas över trottoaren. Ansikten som varit borta några veckor dyker upp igen.

Och så de där små samtalen.
”Hej, är du hemma nu?”
”Har du haft det bra?
Inte märkvärdigare än så. Ändå tycker jag om dem.

Förra veckan skrev jag här i Stanna upp om hopp. Jag har fått flera fina kommentarer efter den texten och det har fått mig att fortsätta fundera.
Kanske finns en del av hoppet just här, i det lilla.
I att vi ser varandra.

Snart börjar skolorna och vardagen drar i gång på riktigt igen. Tider ska passas, matkassar bäras, tvättider bokas och tunnelbanor hinnas med.
Men innan vi är riktigt där har vi den här helgen.

Och i kväll har vi Midnattsloppet.

Jag tycker att det är något alldeles särskilt när Södermalms gator fylls av löpare, funktionärer, musik och människor som står längs vägen och hejar.

Tänk egentligen.
Vi står där och hejar på människor vi aldrig har träffat.
Kanske är det en ganska fin bild av vad en stadsdel också kan vara.
För Södermalm är inte bara husen, parkerna, torgen och gatorna.

Det är du och jag.
Det är grannen i hissen. Barnen på gården. Personen framför oss i kön i mataffären. Han som håller upp porten när händerna är fulla av matkassar. Hon man möter nästan varje morgon och alltid säger hej till, trots att man fortfarande inte vet vad hon heter.
Hur många av dina grannar känner du egentligen namnet på?
Jag ställde den frågan till mig själv.
Och kanske borde vi göra det lite oftare.
För gemenskap behöver inte börja med ett föreningsmöte, en namninsamling eller ett stort beslut.
Ibland börjar den med ett hej.

Medan vi kommer hem har något redan börjat

Samtidigt går det förstås inte att prata om våra hem utan att prata om det som påverkar dem.
Och medan många av oss har varit på semester har årets hyresförhandlingar redan dragit i gång.
Tidigare än vanligt.
Fastighetsägarna kallade redan i slutet av april till förhandlingar i 125 kommuner. Nu, bara några månader senare, har förhandlingarna på flera håll gått vidare till skiljeman. Det är fjärde året i rad som systemet hamnar där.
Parterna beskriver orsaken olika.
Fastighetsägarna säger att den tidiga starten ska ge mer tid att förhandla och minska risken för retroaktiva hyreshöjningar. Hyresgästföreningen menar i stället att Fastighetsägarna alltför snabbt lämnar förhandlingsbordet och går till skiljeman.
Det där kan låta tekniskt.
Nästan som något som bara angår förhandlare i ett sammanträdesrum någonstans.
Men det gör det inte.
Det handlar om din och min hyra.
Om vad som blir kvar i plånboken när hyran är betald.
Och ytterst om något ännu större:

Har vi råd att bo kvar i våra hem?

Det är en fråga jag tänker mycket på som ordförande för Hyresgästföreningen Södermalm.

För hyran är inte det enda som påverkar våra möjligheter att bo kvar.
Många hus på Södermalm står inför stambyten och omfattande renoveringar. Då kommer oron. Vad ska göras? Hur länge ska det pågå? Hur mycket får jag som hyresgäst vara med och påverka? Och vad händer med hyran efteråt?
Samtidigt ser vi hur vanliga bostäder på olika sätt används för kortare och mer tillfälliga boenden.
Allt det här hänger ihop.
För ett hem är mer än fyra väggar.
Det är platsen där du dricker ditt morgonkaffe. Där barn växer upp. Där någon kommer hem efter ett nattpass. Där du känner igen ljudet av grannens dörr och kanske vet vem som behöver lite hjälp med matkassarna.

Det är därför bostadsfrågor berör så starkt.

Och så är det val

Den 13 september är det val.
Jag tänker inte tala om för dig vilket parti du ska rösta på.
Vi som bor på Södermalm tycker olika. Vi röstar olika. Så ska det vara.
Men jag tänker säga en annan sak:

Rösta.

Och ställ frågor innan du gör det.
För jag saknar hyresgästen i den politiska diskussionen.
Vad vill partierna egentligen med hyresrätten?
Vad tänker de göra för att människor ska kunna bo kvar när hyrorna stiger?
Vad tycker de ska hända när ett hus renoveras och hyran riskerar att höjas kraftigt?
Hur mycket makt ska du som hyresgäst ha över det som händer med ditt hem?
Och vad tänker de göra när vanliga bostäder steg för steg blir något annat än hem för människor som vill bo här långsiktigt?

Jag vet inte om du och jag kommer att rösta på samma parti.
Det behöver vi inte göra.
Men jag tycker att vi kan kräva svar på samma frågor.

Vem tar hyresgästens parti?

Den frågan tänker jag återkomma till här i Stanna upp under veckorna fram till valet.
Men i dag vill jag börja någon annanstans.
Hos dig och mig.
Hos grannen som precis kommit hem från semestern.
Hos barnen som snart går tillbaka till skolan.
Och hos alla dem som i kväll springer genom våra kvarter medan resten av oss står bredvid och hejar.

Jag tycker väldigt mycket om den här stadsdelen.
Inte för att allt är perfekt här.
Utan för att den är vår vardag.
Och kanske är det också där hoppet finns.
I att vi fortfarande kan säga hej.
I att vi kan lära oss vad grannen heter.
I att vi kan bry oss om vad som händer i huset bredvid – och med människan som bor där.

Och i att vi tillsammans faktiskt kan påverka vad som händer med platsen vi kallar hemma.

Så till dig som just kommit tillbaka:

Välkommen hem till Södermalm.

Vi ses i kvarteren.

Och du – börja gärna med ett hej.

Den här veckan har varit en sådan vecka då jag flera gånger blivit påmind om hur mycket gott det finns omkring oss.

I tisdags åt jag middag med min syster och hennes familj. Stockholm, och inte minst Södermalm, är en fantastisk sommarstad. Restaurangerna är fulla, människor promenerar längs gatorna som nästan är tomma på bilar och det känns som om hela stadsdelen lever upp lite extra under sommaren.

Den här veckan bor de hemma hos oss. Min man och jag har flyttat in i gästrummet, min äldsta son ligger just nu när jag skriver det här och sover på soffan efter en kväll med sina arbetskamrater och min yngsta son sov också över en natt efter att ha varit ute med sina kompisar.
Det är lite trångt, men väldigt mysigt. Just vår lägenhet var faktiskt tre lägenheter innan saneringen i början av 1980 talet.

I onsdags hade vi öppet i vår valcentral. Den här gången kunde vi sitta ute igen. Vi bjöd på kall saft, varmt kaffe med ”drömmar” och ”rån”, pratade med förbipasserande och lät människor sätta små gröna duttar på det som känns viktigast för att ett hem ska kännas som ett hem.

Det blev många gröna duttar på affischerna. Men framför allt blev det många fina samtal.
En man hämtade material för att dela ut till ett fyrtiotal grannar.

En kvinna kom fram för att berätta att hon tyckte att Hyresgästföreningen var omöjlig att få tag på.
Vi lyssnade.
Vi pratade.
När hon gick därifrån sa hon att hon skulle fundera på att bli husombud.
Det som började med frustration slutade med engagemang. Det tyckte jag var fint.

Samma kväll kom min yngsta son hem sent efter en kväll ute med vänner. Han berättade att han hade hjälpt en sextonårig tjej som tappat bort sina kompisar efter en sommarkväll på Skinnarviksberget. Hon var ensam, mycket rädd och visste inte hur hon skulle hitta tillbaka. Han stannade, lugnade, hjälpte henne och såg till att hon kom rätt.

Jag blev varm när han berättade det.

I morse var jag ute på promenad med Freja. Det regnade för första gången på flera dagar och asfalten var mörk och hal. Plötsligt såg jag en kvinna tappa balansen med sin elcykel när hon skulle över en kant och föll omkull.
Jag och en annan kvinna sprang direkt fram. Freja gjorde det hon tyckte var rätt och skällde högt, medan vi hjälpte kvinnan. Som tur var verkade det inte vara några allvarliga skador. Hon slog i kinden och vid ögat, cykelkorgen blev tillbucklad och ett besök på närakuten väntade. Hon var nyinflyttad i Stockholm, på väg till sitt arbete och visste inte vart hon skulle vända sig så jag och Freja förlängde morgonpromenaden och följde henne till närakuten. Vi hann prata om allt möjligt och jag kunde berätta om det vi gick förbi. Nu hoppas jag att allt gick bra men det kunde ha slutat mycket värre.

När jag och Freja fortsatte promenaden hemåt igen såg jag högt uppe på en fasad små figurer som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag gått där många gånger.
Det fick mig att tänka. Kanske är det så med människor också.
Om vi stannar upp och lyfter blicken ser vi sådant vi annars missar.

Den här veckan är också Prideveckan i Stockholm.
Jag har sett regnbågsflaggor vaja över staden och människor som firar kärleken.
För mig handlar Pride om något som egentligen hör ihop med allt det andra jag tänkt på den här veckan.
Att få vara den man är.
Att få älska den man älskar.
Att mötas med respekt.
Och att känna att man hör hemma.

Den här veckan har också fått mig att fundera över hur vi pratar om problemet med hotellifieringen av Södermalm. Det ska jag fundera mer på under veckan som kommer.
Det handlar förstås om bostäder. Men kanske handlar det lika mycket om människorna.
Om kvarter där grannar känner igen varandra.
Där någon stannar när en cykel välter.
Där någon vågar fråga hur det gick.
Där en ung människa hittar hjälp när hon tappat bort sina vänner.

Där ett samtal utanför en öppen expedition kan sluta med att någon går hem och funderar på att bli förtroendevald i Hyresgästföreningen.

Ett hem är mycket mer än fyra väggar.
En stad är så mycket mer än hus.
Den består av människor som gång på gång väljer att bry sig om varandra.
Det är kanske just det som gör ett kvarter till ett hem.
Kanske känner man sig hemma när man vet att om något händer, så finns det någon som stannar upp.

När känner du dig hemma?

Vi ses nästa lördag