Jaanas lördagstanke: Stanna upp!

Den här veckan har varit en sådan vecka då jag flera gånger blivit påmind om hur mycket gott det finns omkring oss.

I tisdags åt jag middag med min syster och hennes familj. Stockholm, och inte minst Södermalm, är en fantastisk sommarstad. Restaurangerna är fulla, människor promenerar längs gatorna som nästan är tomma på bilar och det känns som om hela stadsdelen lever upp lite extra under sommaren.

Den här veckan bor de hemma hos oss. Min man och jag har flyttat in i gästrummet, min äldsta son ligger just nu när jag skriver det här och sover på soffan efter en kväll med sina arbetskamrater och min yngsta son sov också över en natt efter att ha varit ute med sina kompisar.
Det är lite trångt, men väldigt mysigt. Just vår lägenhet var faktiskt tre lägenheter innan saneringen i början av 1980 talet.

I onsdags hade vi öppet i vår valcentral. Den här gången kunde vi sitta ute igen. Vi bjöd på kall saft, varmt kaffe med ”drömmar” och ”rån”, pratade med förbipasserande och lät människor sätta små gröna duttar på det som känns viktigast för att ett hem ska kännas som ett hem.

Det blev många gröna duttar på affischerna. Men framför allt blev det många fina samtal.
En man hämtade material för att dela ut till ett fyrtiotal grannar.

En kvinna kom fram för att berätta att hon tyckte att Hyresgästföreningen var omöjlig att få tag på.
Vi lyssnade.
Vi pratade.
När hon gick därifrån sa hon att hon skulle fundera på att bli husombud.
Det som började med frustration slutade med engagemang. Det tyckte jag var fint.

Samma kväll kom min yngsta son hem sent efter en kväll ute med vänner. Han berättade att han hade hjälpt en sextonårig tjej som tappat bort sina kompisar efter en sommarkväll på Skinnarviksberget. Hon var ensam, mycket rädd och visste inte hur hon skulle hitta tillbaka. Han stannade, lugnade, hjälpte henne och såg till att hon kom rätt.

Jag blev varm när han berättade det.

I morse var jag ute på promenad med Freja. Det regnade för första gången på flera dagar och asfalten var mörk och hal. Plötsligt såg jag en kvinna tappa balansen med sin elcykel när hon skulle över en kant och föll omkull.
Jag och en annan kvinna sprang direkt fram. Freja gjorde det hon tyckte var rätt och skällde högt, medan vi hjälpte kvinnan. Som tur var verkade det inte vara några allvarliga skador. Hon slog i kinden och vid ögat, cykelkorgen blev tillbucklad och ett besök på närakuten väntade. Hon var nyinflyttad i Stockholm, på väg till sitt arbete och visste inte vart hon skulle vända sig så jag och Freja förlängde morgonpromenaden och följde henne till närakuten. Vi hann prata om allt möjligt och jag kunde berätta om det vi gick förbi. Nu hoppas jag att allt gick bra men det kunde ha slutat mycket värre.

När jag och Freja fortsatte promenaden hemåt igen såg jag högt uppe på en fasad små figurer som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag gått där många gånger.
Det fick mig att tänka. Kanske är det så med människor också.
Om vi stannar upp och lyfter blicken ser vi sådant vi annars missar.

Den här veckan är också Prideveckan i Stockholm.
Jag har sett regnbågsflaggor vaja över staden och människor som firar kärleken.
För mig handlar Pride om något som egentligen hör ihop med allt det andra jag tänkt på den här veckan.
Att få vara den man är.
Att få älska den man älskar.
Att mötas med respekt.
Och att känna att man hör hemma.

Den här veckan har också fått mig att fundera över hur vi pratar om problemet med hotellifieringen av Södermalm. Det ska jag fundera mer på under veckan som kommer.
Det handlar förstås om bostäder. Men kanske handlar det lika mycket om människorna.
Om kvarter där grannar känner igen varandra.
Där någon stannar när en cykel välter.
Där någon vågar fråga hur det gick.
Där en ung människa hittar hjälp när hon tappat bort sina vänner.

Där ett samtal utanför en öppen expedition kan sluta med att någon går hem och funderar på att bli förtroendevald i Hyresgästföreningen.

Ett hem är mycket mer än fyra väggar.
En stad är så mycket mer än hus.
Den består av människor som gång på gång väljer att bry sig om varandra.
Det är kanske just det som gör ett kvarter till ett hem.
Kanske känner man sig hemma när man vet att om något händer, så finns det någon som stannar upp.

När känner du dig hemma?

Vi ses nästa lördag