Månad: september 2026

Stanna upp – demokratin börjar nu

Så var valet över.

Valaffischerna börjar försvinna, rösterna är räknade och nu börjar arbetet med att få ihop det som ska komma efteråt. Några är nöjda, andra besvikna. Så är det efter ett val.
Men i tisdags var jag på ett möte där någon berättade att man i Sigtuna började arbeta inför valet redan i september förra året.
Vi andra tittade nog lite på varandra och fick konstatera att vi varit sena på bollen.

Jag har tänkt på det sedan dess.
För när börjar egentligen ett valarbete? När affischerna kommer upp? När valstugorna öppnar? När vi börjar dela flygblad?
Eller börjar det dagen efter valet?
Demokrati är ju så mycket mer än att lägga en valsedel i ett kuvert vart fjärde år. Den finns i alla samtal däremellan. I mötena vi går på, frågorna vi ställer, motionerna vi skriver och gångerna vi säger: Det där tycker jag inte blev bra. Kan vi göra på något annat sätt?

Att acceptera ett demokratiskt fattat beslut betyder inte att vi måste tycka att beslutet är bra. Tänk vilken märklig värld vi skulle få om alla alltid nöjde sig med allt som redan bestämts.
Det går faktiskt att vara snäll och besvärlig samtidigt.

Jag tycker mycket om tanken på att snälltolka varandra. Att försöka förstå vad människan framför mig egentligen menar, även när orden kanske blir fel. Att komma ihåg att de flesta av oss gör så gott vi kan.
Men snällhet betyder inte att vi måste ge oss.
Ibland ska vi lyssna. Ibland ska vi ändra oss. Och ibland ska vi stå på oss.
Det gäller också makten. De människor vi har valt har fått makt och ansvar.
Men vi andra har inte lämnat ifrån oss vårt ansvar för samhället för den skull. Demokratin behöver människor som fortsätter fråga, organisera sig och försöka påverka.
Och kanske behöver vi påminna oss om ansvaret åt andra hållet också – mot oss själva och människorna omkring oss.

Min son fyllde år mitt under valveckan. Vi firade förstås, men det riktiga firandet fick vänta tills allt lugnat ner sig lite. Mitt engagemang betyder mycket för mig, men familjen betyder mer.
Man kan inte göra allt hela tiden. Ibland behöver man få säga: Jag gjorde faktiskt så gott jag kunde.

I kväll tänker jag göra precis det. Det blir en hemmagjord räksmörgås och en liten paus. Ett tack till mig själv för allt arbete under valrörelsen – och ett stort tack till alla er som har stått på torg, ordnat aktiviteter, pratat med människor, röstat, läst, diskuterat eller engagerat er på något annat sätt.

Sedan fyller vi på med ny energi.
För bostadspolitiken tog inte slut på valdagen. Tvärtom. Många av de beslut som påverkar våra hem och våra bostadsområden kommer att fattas under åren som ligger framför oss.
Efter ett tidigare val gjorde vi en bostadspolitisk kraftsamling.
Kanske är det dags igen.
För om vi lärde oss något av Sigtuna i tisdags så är det att nästa valarbete inte börjar när nästa val närmar sig.

Det börjar nu.
Och mitt i allt detta läste jag dessutom att forskare har identifierat en ny liten vildkattart – den första nya levande kattarten som beskrivits på mer än hundra år.

Tänk ändå.
Vi människor kan ibland bete oss som om världen redan är färdig, som om allt är bestämt och alla möjligheter redan är uttömda.
Och så dyker det upp en liten katt och påminner oss om motsatsen.
Det finns fortfarande saker att upptäcka.
Och det finns fortfarande väldigt mycket att hoppas på.

Stanna upp en stund. Var snäll mot dig själv och snälltolka gärna någon annan. Men när något verkligen är viktigt – fortsätt stå på dig.

Demokratin är inte över. Den börjar om varje dag.

Stanna upp – vilken framtid vill vi lämna efter oss?
Det är surströmmingstider.
Jag tycker faktiskt om surströmming, även om jag vet att alla inte delar den kärleken. Den luktar illa, det går inte att komma ifrån. Och just nu kan jag ibland känna ungefär samma sak när jag lyssnar på valdebatten. Det luktar lite illa där också. Pajkastningen har tagit över, rösterna blir högre och det verkar viktigare att berätta vad alla andra gör för fel än att berätta vilken framtid man själv vill bygga.
Och det är kanske just framtiden jag har funderat mest på den här veckan.

Vilken framtid vill vi lämna efter oss?
Jag vill se ljust på den. Jag vill tro att vi kan lämna någonting bättre till dem som kommer efter oss. Men då måste vi också våga prata om vad trygghet faktiskt är.
För mig börjar en stor del av den tryggheten hemma.

Jag blir orolig när jag hör bostadsfrågan beskrivas som om målet för alla människor vore att göra bostadskarriär. Som om bostaden först och främst vore en investering och som om vi som valt – eller behöver – hyresrätten inte riktigt räknas lika mycket.
Men vi bor ju här. Vi lever våra liv här.
Trygghet är att veta att man har råd att betala hyran nästa månad. Att kunna bo kvar i sitt område. Att barnen kan fortsätta gå till samma skola, ha kvar sina kompisar och känna igen människorna på gården och vägen hem.
Nu verkar också skolan och resultaten i PISA ha slagit ner med kraft i valdebatten. Bra. Skolan är viktig. Men då måste vi också våga se sambanden. Hur trygg blir skolgången för ett barn om familjen inte vet om den har råd att bo kvar?

Bostadspolitik är också skolpolitik. Bostadspolitik är trygghetspolitik. Och framför allt är bostadspolitik politik om människors vardag.Därför behöver vi politiker som tar ansvar. Politiker som lyssnar på oss – inte bara under en valrörelse, utan också när vardagen börjar igen. Som vågar tänka längre än till nästa val och som förstår att de beslut som fattas faktiskt formar människors liv.

Och på söndag är det inte bara riksdagen vi röstar till. Vi har tre val – till riksdag, region och kommun. Tre val där vi ger människor vårt förtroende att fatta beslut om vår gemensamma framtid. Med det förtroendet följer också ett ansvar: att lyssna, att se oss som bor här och att ta våra erfarenheter på allvar även när valaffischerna har plockats ner.

På söndag kommer jag klä upp mig. Jag ska gå och rösta och använda min röst med det allvar den förtjänar. Inte bara för min egen skull, utan med tanken på den framtid vi lämnar efter oss.

Sedan öppnar vi dörrarna på Krukmakargatan 6 från klockan 18 för vår valvaka. Vi får låna Syd-Ost-föreningens fina buss, bjuder på varmkorv och popcorn och följer tillsammans valresultatet med spänning och förväntan.

Men innan dess tänker jag stanna upp en stund.

För när surströmmingslukten har vädrats ut, valaffischerna plockats ner och pajkastningen tystnat finns frågan kvar:

Vilken framtid vill vi lämna efter oss – och ska det finnas plats för oss alla i den?