Ragnar von Malmberg – Hyrespressen

Bostadspolitikens skrönor del 2

Ragnar von Malmberg 13 november 2025

Sagan om bristen på detaljplaner för bostadsbyggande

Kring 2010, när det blev uppenbart att det byggdes för få bostäder, uppstod en skröna om att det fanns för få detaljplaner, att de tog för lång tid och att för många gjorde motstånd. Redan 2013 gjorde Länsstyrelsen i Stockholm en ordentlig undersökning. Alla kommuner i regionen fick frågor om hur mycket färdiga detaljplaner det fanns och hur mycket som pågick. Resultatet var häpnadsväckande.

Länsstyrelsen konstaterade att det fanns färdiga detaljplaner för 47 000 nya bostäder i Stockholmsregionen. Därtill fanns 8 000 bostäder i överklagade detaljplaner plus 8 000 bostäder i outnyttjade byggrätter. Vidare rapporterade kommunerna om ett omfattande pågående detaljplanearbete.

Vid den här tidpunkten byggdes cirka 10 000 bostäder per år i regionen. Färdiga planer fanns således för sex årsproduktioner. Knappast en brist på detaljplaner. Numera får kommunerna i hela Sverige vartannat år frågor om planberedskap, pågående planering och byggande mm. Slutsatsen blir varje gång att antalet färdiga detaljplaner är högt och att det i de flesta fall inte tar särskilt lång tid att göra detaljplaner. 2023 fanns färdiga detaljplaner för 75 000 bostäder i Stockholmsregionen. 2024 påbörjas byggandet av knappt 9 000 bo-städer. Även om byggtakten skulle öka finns färdiga detaljplaner för sju årgångar.

Vilka driver då påståendena om brist på detaljplaner mot bättre vetande?

Det är främst byggintressena som driver detta. När de får kritik, då skyller de ifrån sig på kommunerna och på medborgarna som använder sin rätt att överklaga. Det finns också tyckare, politiker och t.o.m. folk i Hyresgästföreningen, som okritiskt sprider felaktigheterna vidare.

De falska påståendena om brist på detaljplaner används också som argument, när man i Stockholms stad i vinstsyfte försöker pressa in fler bostäder i detaljplanerna och accepterar planer som förstör miljö- och kulturvärden.

Påståendena om brist på mark och planer för byggande har pågått länge trots att det hela tiden funnits kunskap som visar att det är fel. När politiker påstår saker beror det ofta på att ingen upplyst dem om hur det är.

Ragnar von Malmborg

Positiva pengar

Ragnar von Malmberg 13 november 2025

Jag lyssnade på ett seminarium av den ideella föreningen Positiva Pengar i Almedalen. Det visade sig vara en riktig ögonöppnare. De pekade på att numera gör Riksbanken bara en liten del av våra pengar. Det mesta är elektroniskt och pengarna skapas av banker och finansinstitut. Den gamla sagan från Spara och Slösa, att vissa sätter in pengar på banken och att de lånas ut till andra, är inte alls sann.

Numera tillverkar banken pengar när den ger ett lån! Det behövs inga insatta pengar för detta. Sagan om räntenetto, dvs att skillnaden mellan utlåningsränta och inlåningsränta skulle vara det som avgör bankernas vinst, har inte heller mycket med verkligheten att göra.

Sedan bankerna själva fått möjlighet att skapa pengar, har penningmängden i samhället exploderat och bankernas vinster ökat mycket kraftigt, framför allt på bolån.

Mars 2004 var den samlade penningmängden 918 miljarder. Maj 2025 är den 4 100 miljarder, närmare en femdubbling. De samlade lånen till hushållen har ökat från 1 266 miljarder till 5 000 miljarder, dvs en fyrdubbling. Som jämförelse ökade konsumentprisindex med 49% under samma tid.

Positiva Pengar har dragit slutsatsen att det behövs ett nytt finansiellt system.

I ett antal länder i Europa pågår en diskussion att staten (Riksbanken?) borde skapa pengarna istället för att låta privata banker göra detta. Det kan skapas en e-krona. Det skulle ge möjlighet till statlig kontroll över penningmängd och utlån.

Pengar skulle kunna styras till viktiga investeringar, som klimatåtgärder, infrastruktur och bostadsbyggande.

Den tid som bankerna och kreditinstituten har haft det avgörande inflytande på bostadsbyggandet har ju varit rätt problematisk. Svårt att få lån, höga krav på egenfinansiering och höga kreditkostnader. Nog skulle ett system med återgång till bostadsfinansiering med kostnadskontroll och god finansiering med e-krona kunna vara ett alternativ för att både få tillstånd tillräckligt med byggande och rimligare boendekostnader till stånd?

Ragnar von Malmborg

Positiva Pengar är en ideell rörelse som arbetar för att reformera det svenska penning- och banksystemet för att skapa en mer rättvis och hållbar ekonomi. Hemsida: positivapengar.se

Bostadspolitikens skrönor del 1 Strandvaegen_2007HolgerEllgaard

Bostadspolitikens skrönor del 1

Ragnar von Malmberg 12 juni 2025

Överstinnan i bostadspolitiken

”Överstinnan” och hennes medsystrar har haft ett stort inflytande på bostadspolitiken fram till nu. Ändå är de en påtagligt liten grupp.

”Överstinnan” var änka och bodde i en stor lägenhet i Stockholms innerstad. Hon hyrde ut rum och var en del av inneboendesystemet som försvann i slutet på 1900-talet, men nu återigen är stort. 130 000 bor inneboende i Stockholmsregionen idag.

”Överstinnan” avskyddes särskilt av studenter för beroendeställningen och för regler – typ inget snusk på rummet. En del av dem blev aktiva i bostadspolitiken under lång tid och bar med sig bilden av ”överstinnan”.

Skrönan om överstinnan formade många bilder, som fortfarande framförs.

”Innerstan består främst av stora bostäder”. Detta är helt felaktigt. Innerstaden består främst av små bostäder, särskilt i det som byggdes före mitten på 1960-talet. Omoderna smålägenheter var den vanliga bostadsstandarden i den tidens bostäder. Ombyggnader på 1970 och 1980 talet förde in centralvärme och badrum men ändrade bara en del på lägenhetsstorlekarna.

”Bostäderna är dåligt utnyttjade” De inneboende gjorde dock att bostäderna vanligen beboddes av fler än någonsin förr eller senare. Inneboendet var vanligt i en stor del av bostadsbeståndet. Den som vill kan läsa Fogelströms Mina drömmars stad från sena 1800-talet och begrunda boendesituationen och inneboendet.

Men beroendeställningen som inneboende var och är förstås ingen önskedröm. Under de stora bostadspolitiska diskussionerna under 1930 och 1940-talet var ett starkt mål att komma bort från inneboendesystemet.

”Äldre blockerar stora bostäder och måste flytta för att lämna plats åt barnfamiljer”. Påståendet om stora mängder äldre som bor stort och blockerar var en skröna redan på 1950-talet. Det är fortfarande en skröna. I synnerhet i städer, i flerbostadshus och i hyreshus. På landet och i mindre samhällen bor äldre ofta kvar i sina villor så länge de orkar. Det är socialt och mänskligt rimligt och är inget som egentligen påverkar bostadsbristen. För flertalet äldre är det väsentligt att kunna bo kvar i sin invanda miljö och med sina minnen.

”Flytta mera för att utnyttja bostadsbeståndet bättre”. Detta påstående började med ”överstinnorna”, men är också vanligt idag. Detta framförs som en ersättning för en bostadspolitik som ger tillräckligt med bostäder. Det bygger på den gamla föreställningen om att många bor för stort. Och visst finns det rika som bor riktigt stort. En av Sveriges fastighetsmoguler lät bygga sig en villa på 1500 kvadratmeter.

Men debattörerna hävdar lättvindigt att ett stort antal hyresgäster bor för stort.

I verkligheten bor hyresgästerna på den minsta genomsnittliga ytan. Hela 40 procent av hushållen med minst två personer i Stockholmsregionen är trångbodda. Många tvingas ha inneboende för att klara boendekostnaderna.

Flyttningarna är mycket konstanta. 13-14 procent av hushållen flyttar varje år, olika mycket i olika åldrar. Vi flyttar när det är rätt i livet. Det är en bra princip. Att många bor kvar och är stabila är bra för alla bostadsområden.

Att hetsa att folk ska flytta är i grunden osunt. Och ännu värre att det används som ersättning för en bostadspolitik som ser till att det finns tillräckligt med bostäder till rimlig boendekostnad.

Berättelserna om ”överstinnorna” har varit ovanligt långlivade och med många effekter. Sagorna har använts av aktörer som har haft andra agendor. Vore bra om den kunde hänvisas till historiens osanna roliga historier.

Ragnar von Malmborg

Det låga barnafödandet och bostadssektorn

Ragnar von Malmberg 12 juni 2025

Under 1990-talet sjönk barnafödandet kraftigt i Sverige. Som lägst till 1,54 barn per kvinna. Ett skäl till detta bedömdes vara hög arbetslöshet. Vid början av 2000-talet blev tillgången till arbete, liksom lönenivåerna bättre. 2010 föddes hela 1,98 barn per kvinna. Sedan dess har barnafödandet återigen minskat, nu till 1,43 barn per kvinna, en nivå vi inte sett sedan 1740-talet.

Under 1900-talets andra hälft fick Sverige en familjepolitik. Barnbidrag, föräldrapenning, rätt att behålla arbetet när man fick barn, utbyggd förskola och en bostadspolitik som höjde familjernas boendestandard från omoderna enrummare till moderna fyrarummare. Det fanns gott om bostäder till rimlig boendekostnad ända fram till 1990-talet. Utbildningen ökade från åttaårig folkskola till studentexamen för flertalet, och studiemedel infördes. Kvinnorna gick, från att ha varit hemmafruar, till utbildning och förvärvsarbete. Något som ledde till uppskjutet barnafödande och färre barn i syskonskaran.

De samhällsförändringar som ledde till minskat barnafödande under 1900-talet skedde över lång tid. Det är inte lika lätt att förklara de stora förändringarna under 2000-talet, men kanske kan bostadsbristen och boendekostnader vara en del av förklaringen.

Vilken roll har bostadssektorn?

Under 2000-talet har bostadsbyggandet varit lågt. Det har lett till stor bostadsbrist och snabbt ökande boendekostnader. År 2000 var boendekostnaden i en nybyggd bostad cirka 20 procent högre än i en äldre bostad. Idag har en nybyggd hyresrätt cirka 80 procent mer i hyra än en äldre. Medianpriset för en bostadsrätt var år 2000 173 000 kronor. 2022 hade medianpriset ökat till 2 300 000. Dvs en ökning med 13 gånger. Konsumentprisindex (KPI) ökade under samma tid med bara 43 procent.

Utöver att bostadsbyggandet har varit lågt har också standarden sjunkit. Under de senaste 10 åren har andelen små bostäder ökat. Och de små bostäderna har fått mindre ytor och en annan utformning, vilket gör att en nybyggd tvårummare idag oftast är att betrakta som en bostad för en person, medan den förr kunde vara ämnad till en familj med ett eller två barn.

I Stockholmsregionen med 1,1 miljoner bostäder och 2,4 miljoner invånare bor 50 000 unga mot sin vilja hos föräldrarna, 130 000 bor inneboende, 70 000 bor i andra hand, 40 procent av hushållen med mer än en person är trångbodda.

Att få barn eller inte handlar ofta om en hållbar relation, studier och arbete.

Men det är troligt att bostadssituationen idag och bristande framtidstro utgör en viktig del av problemet. Ett problem som har accelererat kraftigt under de senaste 15 åren.

Ragnar v Malmborg

Varför är Internet så dyrt i allmännyttan?

Varför är Internet så dyrt i allmännyttan?

Ragnar von Malmberg 12 november 2024

Internet via fibernät har blivit dyrt. Så måste det inte vara. I bostadsrätt är det mycket billigare liksom för vissa hyresgäster i privathus.

På 1990-talet byggde Stockholms stad ett stadsnät med fiber till alla fastigheter, som anses vara ett av världens största. Från fastighetsgränsen till lägenheterna har nästan alla fastighetsägare byggt ett husnät.

I allmännyttan skapades i början på 2000-talet ett system där olika aktörer fick erbjuda hyresgästerna olika kvalitéer och olika tillval. När detta gjordes var tron att detta skulle leda till valfrihet, konkurrens och låga priser.

Så har det inte blivit. Tvärtom. Det är vanligt att hyresgäster idag betalar 500 kronor eller mer i månaden för internetuppkoppling och TV.

De flesta bostadsrättsföreningar gör på ett annat sätt. De upphandlar en bra nätuppkoppling och ett TV-utbud till alla bostäder, med tillvalsmöjligheter. Till en kostnad på 100 – 200 kronor per månad.

Även många privatvärdar erbjuder billigare nät som resultat av ett avtal med Hyresgästföreningen.

Varför erbjuder allmännyttan ett så dåligt system? Jo, de tjänar pengar på att erbjuda aktörer att vara med och skinna hyresgästerna genom att de leverantörer de rekommenderar ger ”kick-back” till bolagen. Detta borde upphöra genast.

På Hyresgästföreningen är man medveten om problemet, men har inte fått ändan ur vagnen för att förändra situationen. Nu när det fått uppmärksamhet genom artiklar i Dagens Nyheter kommer man inte ifrån att ta tag i det.

Det bästa vore att staden skapade ett eget bolag för att erbjuda alla boende god fiberanslutning till självkostnadspris. Stokab som äger fibernätet i staden är ett kommunalt bolag. Det så kallade Comhemnätet med koaxialkabel, som idag ägs av Tele2, byggdes ursprungligen av Televerket och de kommunala bostadsbolagen, men såldes dessvärre i någon av utförsäljningsvågorna.

Ragnar von Malmborg och Yngve Sundblad