Vi måste diskutera prioriteringarna i valet!
Eva Fee
Försvarsanslagen har mer än fördubblats sedan 2020. Ökningen ska fortsätta, snart är vi uppe i 3,5 % av BNP och det kan bli 5 %. Alla partier är i princip överens om att detta är nödvändigt och om att låna upp 300 miljarder. Frågan är om det kommer att bli som en nationalekonom säger i ett debattinlägg i DN 24 januari: ”Alla måste vi betala med lägre bidrag, slopade välfärdsprogram och högre skatter”.
Samtidigt föreslår vår regering att staten ska stödja kärnkraftsägare med lån på upp till 440 miljarder för nya reaktorer plus att upp till 400 miljarder ska subventionera elpriset i 40 år för att ge garanterad vinst med skattebetalarnas pengar. Tidigast 2035 kan det ge el motsvarande elen från två av dagens reaktorer.
2024 stod kärnkraften för 30%, vatten-kraften för 40%, vindkraften för 25%. El från vind och sol växer snabbt, trots regeringens svaga intresse och är mycket billigare än kärnkraft. Hur det går och vad socialdemokraterna har för inställning är oklart.
Det som är säkert är att inget parti vill satsa statens pengar på en fungerande bostadspolitik!
Självklart behöver Europa bygga upp ett försvar mot Ryssland och försvara Ukraina med vapenhjälp när USA sviker.
Men receptet kan inte vara att offra välfärden för vapentillverkning. Det som behövs är en stabil infrastruktur och ett civilsamhälle som bygger på sammanhållning. En grundbult i vårt försvar är att det finns bostäder för alla och hållbara energisystem.
Det uttrycks betydligt tydligare av EU än av svenska politiker. EU har utsett en kommissionär, Dan Jörgensen, för energi och bostäder och har i december antagit en Affordable Housing Plan för att komma till rätta med boendekostnader, bostadsbrist och skapa samarbete och finansiering av hållbar bostadsproduktion och renoveringar.
I planen ingår också en översyn av statsstödsreglerna för att göra det möjligt att ge statligt stöd till nationella lösningar som kommer även medelinkomsttagare tillgodo. Det öppnar för att Sverige kan återgå till en allmännytta som inte är vinstdrivande.
I en annan intressant DN-artikel 28 januari redovisar en forskare en Harvard-studie om globalt välbefinnande. Sverige sticker ut. Våra unga är ovanligt olyckliga, våra äldre är betydligt lyckligare än äldre i andra länder. Undersökningen ”Global flourishing study” omfattar 22 länder spridda över världen och överallt mår de unga sämre över tid.
I den svenska studien ligger äldre personer genomgående högre än unga när det gäller lycka, mening, social tillhörighet och ekonomisk trygghet. De unga har förhoppningar om framtiden men mår dåligt i nuet. De äldre har relativt höga framtidsförväntningar trots att tiden är utmätt. Kanske, funderar skribenten, är det just bristen på mening och syfte med nuet som gör framtiden tung att bära för de unga. Mot det hjälper inte strategier för att minska ensamhet. Man kan inte skapa gemenskap genom att erbjuda aktiviteter i färdiga former. Det handlar om att få vara med och dela mening, ansvar och riktning.
Hos mig väcker det tankar om vad som behöver ändras för att få unga att tro på sig själva och sin förmåga att ta i tu med samhällsfrågorna. Men också hur viktigt det är att alla vi pensionärer som finner mening i att bära upp våra folkrörelser fortsätter att ägna krafterna åt detta. Nu är det nomineringstider för förtroendevalda. Det kan kännas trist om det mest bara är gråhåriga pensionärer som ställer upp. Men det har sin förklaring. Vi har fortfarande mening, riktning och framtidshopp som vi vill dela med oss av.
