Påverka

Stanna upp – vem är egentligen proffset?

Det var mycket liv utanför vår lokal på Krukmakargatan i onsdags.
Vi som stod där började nästan undra om det pågår någon sorts babyboom på Södermalm. Under kvällen räknade vi till minst tio riktigt små barn som passerade. Tio blivande hyresgäster, konstaterade vi och log.
Och hundar! Ovanligt många hundar faktiskt.
Det är sådant man upptäcker när man står på samma plats en kväll och ser Södermalm passera förbi.

Vi hade satt upp frågor om boendet och bjöd på svartvinbärsdricka med drömmer eller rån till. De som ville stannade och prata med oss och fick sätta en liten grön ”dutt” på det som var viktigast för dem. Tre duttar till fem frågor! När kvällen var slut hade det blivit många duttar.

Men det är inte ”duttarna” jag har tänkt mest på efteråt.
Det är något en av dem som pratade med oss sa.
Hon sa ungefär att det är ganska enkelt att säga vad man tycker när man pratar med oss på gatan eller med en vän. Men att ställa samma fråga till en politiker som faktiskt kan påverka är mycket svårare.

Då känner man sig som den lilla människan framför ett proffs.
Den meningen fastnade hos mig.
För vem är egentligen proffset på hur det är att leva våra liv?

Det är vi som betalar hyran. Vi som vet vad som blir kvar när den är betald. Vi som känner våra hus, våra gårdar och våra kvarter. Vi som funderar över om barnen kommer att kunna hitta någonstans att bo när de blir stora.
Kanske till och med någon av de där tio små blivande hyresgästerna som passerade oss i onsdags.

I veckan läste jag en artikel om Stockholms bostadsmarknad och partiernas olika förslag om bostadskön.
Det går snabbt att hamna i system, ködagar, regler och politiska förslag.
Men bakom varje ködag finns en människa som väntar.
Och bakom varje grön dutt på vår affisch finns någon som faktiskt vet vad som är viktigt i sitt eget liv.
Man ska inte behöva kunna politikens alla ord för att den erfarenheten ska räknas.

Kanske är det också en del av vad en folkrörelse ska göra. Minska avståndet. Skapa platser där människor kan börja prata och sedan hjälpas åt att föra samtalet vidare.
Det är vad vi försöker göra just nu.

I morgon flyttar vi ut från lokalen och finns på Slussen. Där hoppas vi möta ännu fler människor och höra deras tankar om boendet och staden de vill leva i.

Och nästa onsdag fortsätter samtalet hemma hos oss på Krukmakargatan 6. Då kommer Martin Hofverberg, Hyresgästföreningens chefsekonom, och vi tar med oss frågorna och prioriteringarna från den här veckan.
Jag hoppas att några av dem som satte sina duttar kommer tillbaka.
Man behöver inte ha den perfekta frågan. Man kan komma och lyssna. Fråga om man vill. Prata vidare.

Och det kommer förstås att finnas kaffe och något hembakat.
Det viktiga är att samtalet får fortsätta.
Samtidigt pågår förstås allt det där andra som är livet.

I torsdags kväll lyfte människor blicken mot himlen för att se månförmörkelsen.
Nu börjar sommaren sakta lämna plats för hösten. Det lovas regn och det behövs. Själv har jag förstås ytterligare ett litet motiv till att välkomna det.
Jag hoppas på svamp.
Och så har jag gått och varit glad över några frimärken.

En morgon i våras satt jag med kaffet och skrollade på telefonen när jag fick syn på ett gammalt fotografi.
På bilden var jag själv.
Jag hade glömt bort den.
Sedan upptäckte jag att just fotografiet hade blivit ett frimärke och ingick i en hel serie.
Jag visade fotografiet och frimärket för min syster. Hon kände inte heller till dem.
Sedan gick tiden och jag tänkte nog inte så mycket mer på det.
Men hon hade tydligen inte glömt.
Hon började leta på nätet.
Och nu har hon skickat hela serien till mig som en överraskning.
Det värmer fortfarande.
Inte bara för frimärkenas skull, utan för att jag hade berättat om något som betydde något för mig.
Och någon lyssnade.

Kom ihåg.
Och gjorde något av det.
Kanske är det den tanke jag tar med mig från den här veckan.
Vi behöver inte alltid ha de perfekta orden.
Vi behöver människor som vågar berätta vad som är viktigt för dem.
Och människor som lyssnar.

Ingen människas röst blir mindre viktig bara för att den inte låter som ett proffs.

Stanna upp – vi har ett val

Den här veckan började med en besiktning av släpet.
Det gick igenom utan en enda anmärkning, vilket förstås kändes bra. På tisdagen kom släpet dessutom väl till pass när vi åkte till ett stort byggvaruhus som har utförsäljning av sådant som snart går ur säsong.
Det fanns fynd att göra.
Och någonstans där började jag fundera.
För att kunna göra ett fynd behöver man ibland redan ha en del. Man kanske behöver ha tillgång till bil och släp för att ta sig dit och få hem det man köper. Man behöver också kunna lägga ut pengar just nu, även om det är något man egentligen inte behöver förrän senare.
Har man lite pengar sparade kan man köpa när det är billigt.
Men alla har inte den möjligheten.

Det är lätt att säga att vi alla gör våra egna val. Men våra möjligheter att välja ser väldigt olika ut.

Onsdagen blev en lugn dag för mig. Inga resor, bara att fixa lite i långsam takt i ett härligt väder som passade mig alldeles utmärkt. Hemma på Södermalm drog samtidigt Hotellifieringsnätverket i gång höstens arbete.

På torsdagen var det dags för Södermalmsföreningens första styrelsemöte efter sommaren och för min del också ett första möte inför utvärderingen efter omorganisationen. Jag hoppas det leder till något bra för medlemmarna och alla oss förtroendevalda.

Och så blev det fredag. Min sista semesterdag efter tre veckors ledighet.
Batterierna känns laddade och jag längtar faktiskt tillbaka till vardagen. Samtidigt kan jag redan se fram emot lite mer ledighet i jul.
Tiden går fort.
Men fredagen blev också en dag då nyheterna från en skola i Fagersta fick mig att stanna upp av en helt annan anledning.
När jag skriver det här vet vi fortfarande inte allt om vad som har hänt eller varför. Därför tänker jag inte heller försöka dra några slutsatser.

Jag vill bara stanna upp en stund.
Tänka på dem som drabbats, deras familjer, eleverna och alla som arbetar på skolan.
Ibland händer saker som påminner oss om hur snabbt en helt vanlig dag kan förändras.
Och kanske också om hur viktiga vi människor är för varandra.

I dag är det lördag och här på landet är det loppis.
Det är helgen före lön – för många den första lönen efter semestern. Jag tror att vi är många som hoppas göra ett fynd, både som säljare och köpare.
Någon får in några extra kronor. Någon annan hittar något den behöver till ett pris som passar plånboken.
Och jag tycker om tanken på att saker får leva vidare.
Det som jag inte längre behöver kan vara precis det någon annan behöver. Allt behöver inte köpas nytt och allt vi inte längre använder behöver inte kastas. Vi kan sälj skänka, låna ut och ge vidare.
Det är bra för plånboken och för klimatet.
Men det är också något vi kan göra för varandra.

I morgon är det klimatdemonstration.
Där samlas människor för att visa att det finns frågor som är för stora för att lämnas åt var och en av oss att lösa på egen hand.
Vi kan göra mycket själva. Vi kan återanvända, dela och försöka göra kloka val. Men vi behöver också politiska beslut som gör det möjligt för fler att göra bra val – oavsett hur stor plånbok man har, var man bor eller om man har tillgång till bil och släp.
Och snart öppnar förtidsröstningen.
Då får orden vi har ett val ytterligare en betydelse.
Vi har ett val när vi bestämmer vad vi gör med det vi redan har.
Vi har ett val när vi bestämmer om vi vill engagera oss, säga ifrån, lyssna eller hjälpa någon annan.
Och vi har ett val när vi bestämmer vilka som ska få vårt förtroende att fatta de beslut som vi inte kan fatta var och en för sig.

Det finns mycket jag vill prata med våra politiker om.
Bostaden. Klimatet. Välfärden. Ekonomin. Tryggheten. Och vilket samhälle vi vill lämna efter oss.
Men demokrati är inte bara något politiker gör.
Den börjar också hos dig och mig.
I våra samtal. I vårt engagemang. I viljan att se varandra. I att ge vidare något vi själva inte längre behöver. I att bry oss när någon annan drabbas.

Vi kan inte välja allt som händer omkring oss.
Men vi kan välja vad vi gör med det.
Vi kan bry oss.
Vi kan hjälpa.
Vi kan engagera oss.
Vi kan ställa krav.
Vi kan ge vidare.
Och vi kan rösta.

Så den här lördagen stannar jag upp inför en ganska enkel tanke:
Vi har ett val.
Inte bara på valdagen.
Vi gör val varje dag.
Och tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad för varandra. ❤️

Välkommen hem till Södermalm

Det märks att människor börjar komma hem igen.
Jag ser det i huset och ute på gatorna. Dörrar öppnas. Resväskor rullas över trottoaren. Ansikten som varit borta några veckor dyker upp igen.

Och så de där små samtalen.
”Hej, är du hemma nu?”
”Har du haft det bra?
Inte märkvärdigare än så. Ändå tycker jag om dem.

Förra veckan skrev jag här i Stanna upp om hopp. Jag har fått flera fina kommentarer efter den texten och det har fått mig att fortsätta fundera.
Kanske finns en del av hoppet just här, i det lilla.
I att vi ser varandra.

Snart börjar skolorna och vardagen drar i gång på riktigt igen. Tider ska passas, matkassar bäras, tvättider bokas och tunnelbanor hinnas med.
Men innan vi är riktigt där har vi den här helgen.

Och i kväll har vi Midnattsloppet.

Jag tycker att det är något alldeles särskilt när Södermalms gator fylls av löpare, funktionärer, musik och människor som står längs vägen och hejar.

Tänk egentligen.
Vi står där och hejar på människor vi aldrig har träffat.
Kanske är det en ganska fin bild av vad en stadsdel också kan vara.
För Södermalm är inte bara husen, parkerna, torgen och gatorna.

Det är du och jag.
Det är grannen i hissen. Barnen på gården. Personen framför oss i kön i mataffären. Han som håller upp porten när händerna är fulla av matkassar. Hon man möter nästan varje morgon och alltid säger hej till, trots att man fortfarande inte vet vad hon heter.
Hur många av dina grannar känner du egentligen namnet på?
Jag ställde den frågan till mig själv.
Och kanske borde vi göra det lite oftare.
För gemenskap behöver inte börja med ett föreningsmöte, en namninsamling eller ett stort beslut.
Ibland börjar den med ett hej.

Medan vi kommer hem har något redan börjat

Samtidigt går det förstås inte att prata om våra hem utan att prata om det som påverkar dem.
Och medan många av oss har varit på semester har årets hyresförhandlingar redan dragit i gång.
Tidigare än vanligt.
Fastighetsägarna kallade redan i slutet av april till förhandlingar i 125 kommuner. Nu, bara några månader senare, har förhandlingarna på flera håll gått vidare till skiljeman. Det är fjärde året i rad som systemet hamnar där.
Parterna beskriver orsaken olika.
Fastighetsägarna säger att den tidiga starten ska ge mer tid att förhandla och minska risken för retroaktiva hyreshöjningar. Hyresgästföreningen menar i stället att Fastighetsägarna alltför snabbt lämnar förhandlingsbordet och går till skiljeman.
Det där kan låta tekniskt.
Nästan som något som bara angår förhandlare i ett sammanträdesrum någonstans.
Men det gör det inte.
Det handlar om din och min hyra.
Om vad som blir kvar i plånboken när hyran är betald.
Och ytterst om något ännu större:

Har vi råd att bo kvar i våra hem?

Det är en fråga jag tänker mycket på som ordförande för Hyresgästföreningen Södermalm.

För hyran är inte det enda som påverkar våra möjligheter att bo kvar.
Många hus på Södermalm står inför stambyten och omfattande renoveringar. Då kommer oron. Vad ska göras? Hur länge ska det pågå? Hur mycket får jag som hyresgäst vara med och påverka? Och vad händer med hyran efteråt?
Samtidigt ser vi hur vanliga bostäder på olika sätt används för kortare och mer tillfälliga boenden.
Allt det här hänger ihop.
För ett hem är mer än fyra väggar.
Det är platsen där du dricker ditt morgonkaffe. Där barn växer upp. Där någon kommer hem efter ett nattpass. Där du känner igen ljudet av grannens dörr och kanske vet vem som behöver lite hjälp med matkassarna.

Det är därför bostadsfrågor berör så starkt.

Och så är det val

Den 13 september är det val.
Jag tänker inte tala om för dig vilket parti du ska rösta på.
Vi som bor på Södermalm tycker olika. Vi röstar olika. Så ska det vara.
Men jag tänker säga en annan sak:

Rösta.

Och ställ frågor innan du gör det.
För jag saknar hyresgästen i den politiska diskussionen.
Vad vill partierna egentligen med hyresrätten?
Vad tänker de göra för att människor ska kunna bo kvar när hyrorna stiger?
Vad tycker de ska hända när ett hus renoveras och hyran riskerar att höjas kraftigt?
Hur mycket makt ska du som hyresgäst ha över det som händer med ditt hem?
Och vad tänker de göra när vanliga bostäder steg för steg blir något annat än hem för människor som vill bo här långsiktigt?

Jag vet inte om du och jag kommer att rösta på samma parti.
Det behöver vi inte göra.
Men jag tycker att vi kan kräva svar på samma frågor.

Vem tar hyresgästens parti?

Den frågan tänker jag återkomma till här i Stanna upp under veckorna fram till valet.
Men i dag vill jag börja någon annanstans.
Hos dig och mig.
Hos grannen som precis kommit hem från semestern.
Hos barnen som snart går tillbaka till skolan.
Och hos alla dem som i kväll springer genom våra kvarter medan resten av oss står bredvid och hejar.

Jag tycker väldigt mycket om den här stadsdelen.
Inte för att allt är perfekt här.
Utan för att den är vår vardag.
Och kanske är det också där hoppet finns.
I att vi fortfarande kan säga hej.
I att vi kan lära oss vad grannen heter.
I att vi kan bry oss om vad som händer i huset bredvid – och med människan som bor där.

Och i att vi tillsammans faktiskt kan påverka vad som händer med platsen vi kallar hemma.

Så till dig som just kommit tillbaka:

Välkommen hem till Södermalm.

Vi ses i kvarteren.

Och du – börja gärna med ett hej.

Den här veckan har varit en sådan vecka då jag flera gånger blivit påmind om hur mycket gott det finns omkring oss.

I tisdags åt jag middag med min syster och hennes familj. Stockholm, och inte minst Södermalm, är en fantastisk sommarstad. Restaurangerna är fulla, människor promenerar längs gatorna som nästan är tomma på bilar och det känns som om hela stadsdelen lever upp lite extra under sommaren.

Den här veckan bor de hemma hos oss. Min man och jag har flyttat in i gästrummet, min äldsta son ligger just nu när jag skriver det här och sover på soffan efter en kväll med sina arbetskamrater och min yngsta son sov också över en natt efter att ha varit ute med sina kompisar.
Det är lite trångt, men väldigt mysigt. Just vår lägenhet var faktiskt tre lägenheter innan saneringen i början av 1980 talet.

I onsdags hade vi öppet i vår valcentral. Den här gången kunde vi sitta ute igen. Vi bjöd på kall saft, varmt kaffe med ”drömmar” och ”rån”, pratade med förbipasserande och lät människor sätta små gröna duttar på det som känns viktigast för att ett hem ska kännas som ett hem.

Det blev många gröna duttar på affischerna. Men framför allt blev det många fina samtal.
En man hämtade material för att dela ut till ett fyrtiotal grannar.

En kvinna kom fram för att berätta att hon tyckte att Hyresgästföreningen var omöjlig att få tag på.
Vi lyssnade.
Vi pratade.
När hon gick därifrån sa hon att hon skulle fundera på att bli husombud.
Det som började med frustration slutade med engagemang. Det tyckte jag var fint.

Samma kväll kom min yngsta son hem sent efter en kväll ute med vänner. Han berättade att han hade hjälpt en sextonårig tjej som tappat bort sina kompisar efter en sommarkväll på Skinnarviksberget. Hon var ensam, mycket rädd och visste inte hur hon skulle hitta tillbaka. Han stannade, lugnade, hjälpte henne och såg till att hon kom rätt.

Jag blev varm när han berättade det.

I morse var jag ute på promenad med Freja. Det regnade för första gången på flera dagar och asfalten var mörk och hal. Plötsligt såg jag en kvinna tappa balansen med sin elcykel när hon skulle över en kant och föll omkull.
Jag och en annan kvinna sprang direkt fram. Freja gjorde det hon tyckte var rätt och skällde högt, medan vi hjälpte kvinnan. Som tur var verkade det inte vara några allvarliga skador. Hon slog i kinden och vid ögat, cykelkorgen blev tillbucklad och ett besök på närakuten väntade. Hon var nyinflyttad i Stockholm, på väg till sitt arbete och visste inte vart hon skulle vända sig så jag och Freja förlängde morgonpromenaden och följde henne till närakuten. Vi hann prata om allt möjligt och jag kunde berätta om det vi gick förbi. Nu hoppas jag att allt gick bra men det kunde ha slutat mycket värre.

När jag och Freja fortsatte promenaden hemåt igen såg jag högt uppe på en fasad små figurer som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag gått där många gånger.
Det fick mig att tänka. Kanske är det så med människor också.
Om vi stannar upp och lyfter blicken ser vi sådant vi annars missar.

Den här veckan är också Prideveckan i Stockholm.
Jag har sett regnbågsflaggor vaja över staden och människor som firar kärleken.
För mig handlar Pride om något som egentligen hör ihop med allt det andra jag tänkt på den här veckan.
Att få vara den man är.
Att få älska den man älskar.
Att mötas med respekt.
Och att känna att man hör hemma.

Den här veckan har också fått mig att fundera över hur vi pratar om problemet med hotellifieringen av Södermalm. Det ska jag fundera mer på under veckan som kommer.
Det handlar förstås om bostäder. Men kanske handlar det lika mycket om människorna.
Om kvarter där grannar känner igen varandra.
Där någon stannar när en cykel välter.
Där någon vågar fråga hur det gick.
Där en ung människa hittar hjälp när hon tappat bort sina vänner.

Där ett samtal utanför en öppen expedition kan sluta med att någon går hem och funderar på att bli förtroendevald i Hyresgästföreningen.

Ett hem är mycket mer än fyra väggar.
En stad är så mycket mer än hus.
Den består av människor som gång på gång väljer att bry sig om varandra.
Det är kanske just det som gör ett kvarter till ett hem.
Kanske känner man sig hemma när man vet att om något händer, så finns det någon som stannar upp.

När känner du dig hemma?

Vi ses nästa lördag

I onsdags hade vi tänkt sitta utanför vår valcentral.
Solen hade andra planer.
Eller rättare sagt – regnet hade det.
Det öste ner, så kaffet, kakan och samtalen fick flytta in i stället.
Och kanske var det precis som det skulle vara.
För ibland tänker vi att ett lyckat möte handlar om fint väder, många förbipasserande eller ett torg fullt av människor.
Men den här onsdagen blev jag påmind om att det viktigaste inte är var samtalet sker.

Det viktigaste är att det sker.

Den här veckan har jag också tänkt på siffror.
Statistik är viktig. Den hjälper oss förstå hur människor bor, hur hyrorna utvecklas och hur bostadsmarknaden förändras.
Men den berättar aldrig hela historien.
Därför uppmuntrar Hyresgästföreningen oss som möter människor i valrörelsen att registrera våra valsamtal. Inte för att göra samtalen till statistik, utan för att vi ska kunna se hur många människor vi faktiskt når och hur stort engagemanget är.

Siffrorna har ett värde.

Men samtalet har ett ännu större.

För bakom varje registrerat samtal finns en människa med egna erfarenheter, frågor och tankar om sitt hem.
Vi är partipolitiskt obundna. Det betyder att vi inte tar ställning för något parti. Däremot står vi upp för hyresgästerna och för allas rätt till ett tryggt hem.
Oavsett hur valresultatet blir, eller vilket parti du väljer att rösta på, hoppas jag att bostadsfrågorna får ta större plats. För rätten till en bra bostad är en fråga som berör oss alla.
Det är också något vi märker varje onsdag när vi har öppet i vår valcentral på Krukmakargatan.
Människor kommer in för att prata om bostäder och valet. Men många upptäcker också något annat – att Hyresgästföreningen är en folkrörelse. Att det inte bara finns ett kontor eller en styrelse, utan tusentals medlemmar och hundratals förtroendevalda och ideellt engagerade som tillsammans gör verksamheten möjlig.

Vi är inte en organisation som råkar ha medlemmar.
Vi är medlemmar som tillsammans är en organisation och det finns plats för fler.

Och nästan varje vecka möter vi någon som säger:
”Jag visste inte att man kunde engagera sig på det sättet.”
Det gör mig hoppfull.
För en folkrörelse växer inte genom att några få gör mer.
Den växer när fler upptäcker att också deras tid, erfarenheter och idéer behövs.
Så om du möter någon den här veckan – stanna upp.
Ta gärna samtalet.

Har du haft ett valsamtal? Hjälp oss gärna att synliggöra engagemanget genom att registrera det.

👉 Registrera ditt valsamtal HÄR

Men framför allt – lyssna.
För bakom varje siffra finns en människa.
Och bakom varje människa finns en berättelse.

Kanske är det just de berättelserna som hjälper oss att skapa ett samhälle där fler får möjlighet att känna sig hemma.

Den här veckan började med ett skratt. En vän skulle säga ”Lördagstanken” om förra lördagens inlägg i sociala medier, men orden hakade upp sig. I stället blev det Lördagsstanken. Vi skrattade båda två. Men när skrattet lagt sig kom en tanke. Kanske var felsägningen inte så tokig ändå.

De här texterna är inte till för att såga människor eller tala om vad någon ska tycka.
De är inte satir. Det är en inbjudan att stanna upp en stund, titta på veckan som gått och fundera över vad den egentligen säger oss. I veckan läste jag i Svenska Dagbladet att unga vuxna som upplever att bostadsmarknaden stänger dem ute. Det var en allvarlig läsning. Men det var inte artikeln som följde med mig resten av veckan. Det gjorde ett samtal.

I onsdags hade vi öppet i vår Valcentral på Södermalm. Eftersom det var varmt i lokalen på Krukmakargatan 6 flyttade vi ut ett litet bord och några klaffstolar. Vi bjöd på sval fläderblomssaft och salta kringlor för att bjuda in till samtal. Det blev väldigt uppskattat.

Bland dem som kom förbi fanns några unga killar. Samtalet handlade om bostäder, om hur
svårt det är att förstå bostadsmarknaden och om hur man egentligen ska kunna planera sin
framtid.
Plötsligt kom frågan när de var på väg att gå.
– Varför lär man sig inte det här i skolan?
Jag hade inget enkelt svar.
Men jag förstod precis vad de menade och kunde bjuda in dem att fortsätta ställa sina frågor
till oss i Hyresgästföreningen.
Vi lär oss mycket i skolan, och det ska vi fortsätta göra.

Men när unga människor känner att en av livets största frågor – hur man faktiskt får ett eget hem – är något de själva måste försöka förstå, då är det en fråga som förtjänar att tas på allvar.
Det var inget uppgivet samtal.
Tvärtom.
Det var nyfikna frågor från unga människor som ville förstå samhället de ska leva i.
Och det gav mig hopp.
För demokrati handlar inte bara om att rösta vart fjärde år.
Den handlar också om att ställa frågor.
Och om att det finns någon som tar sig tid att lyssna.
Kanske är det därför ett enkelt hej betyder mer än vi ibland tror.
Inte för att ett hej löser bostadsbristen.
Inte för att ett hej förändrar politiken över en natt.
Men för att nästan alla viktiga samtal börjar där.

När jag låste Valcentralen i onsdags kväll var det inte artikeln i tidningen jag tänkte mest på.
Det var de unga killarnas fråga.
Den följde med mig hem.
Kanske är det just därför vi behöver fortsätta säga hej till varandra. För vi vet aldrig vilken
fråga som väntar på andra sidan.
Har du själv varit med om ett möte eller en händelse som fått dig att stanna upp?
Berätta gärna för mig. Kanske börjar nästa veckas ”Stanna upp” med just din tanke.
Vi ses nästa vecka.

Följ gärna Hyresgästföreningen Södermalm på Facebook.

Med vänliga hälsingar
Jaana Andersson
Ordförande Hyresgästföreningen Södermalm

Nu har manifestationen pågått i snart ett och ett halvt år med uppehåll under sommaren. Varje tisdag 11.30–12.30, med något enstaka undantag, har aktivisterna samlats för att hålla uppe banderollen och dela ut flygblad. Ofta har vi varit runt ett tiotal. Vi har verkligen gjort oss synliga och diskuterat med politiker, allmänhet och turister. Många har bråttom förbi, men överlag är de flesta positiva till både flygbladen och namninsamlingar. Det är roligt att vara med. Till och med när det är blåst och minusgrader händer det något man blir glad av.
Ju närmare valet vi kommer desto viktigare blir det att vi står där. Men också på många andra platser i stan och i förorterna. Håll koll på vad som planeras i din förening och ställ upp!
Eva Fee

I mitten av januari tog sig Magdalena Andersson tid att stanna en stund vid banderollen för att ge sitt stöd till våra krav.

Foto Jan Bagge