Snabba flexibla boendelösningar, underlätta för branschens
aktörer, lättare för företag att locka kompetent arbetskraft. Det är önskemålet från justitieminister Gunnar Strömmer. Regeringens direktiv till utredningen om ”Enklare privatuthyrning och regeländring av presumtionshyror” Dir 2023:99, är full av sådana luddiga formuleringar som ska motivera att ägt boende ska kunna hyras ut i andra hand till marknadshyra. Och nu har uppdraget utvidgats till att även undersöka hur man kan underlätta uthyrning av företagsbostäder, Dir 2024:73.
Men i en stad där det råder underskott av hyresrätter för vanliga invånare, där hyrorna stiger så att snart ingen låginkomsttagare har råd att bo i hyresrätt (eller bo alls!) och där bostadskön blir allt längre, är det djupt oroande med denna anpassning till företagskunder och mellanaktörer.
Aktörer som bedriver verksamhet med att hyra ut lägenheter i andra hand kan underlätta för företag som behöver bostäder åt sin personal, står det i direktivet. Man pratar om blockuthyrning, vilket innebär att ett företag ombesörjeratt ett antal på minst tre lägenheter i ett hyreshus hyrs ut av samma företag. Klart fastighetsägarna hellre hyr ut till företag specialiserade på företagsuthyrning (som kanske erbjuder servicetjänster som städning och tvätt, skriver man också); uthyrningsföretag som går i god för hyresgästen och garanterar ett minimum av slitage. Det är förstås finemang – inga barnfamiljer som sliter på inredningen, inga ungdomar som lyssnar på hög musik, inga gamlingar med släpande rollatorer. Inga sjuklingar som sitter hemma och dräller om dagarna och som har svårt att betala hyran. Idel efterfrågat företagsfolk som mest övernattar och så maxade hyresintäkter på det.
På pappret kan det förstås låta bra med flexibla lösningar, men frågan är bara om det är företagens behov av handplockad personal som ska gynnas när det skapas hyresrätter. Kanske kan företagen lösa det på egen hand Och det är förvisso så att livsstilar varierar och co-living, en annan boendeform som regeringens direktiv tar upp, är ett attraktivt alternativ för många. Men människor har delat lägenhet i alla tider, de har bildat kollektiv, bott med kompisar, trängts med syrran. Det behövs inte en profiterande mellanhand för att detta ska fungera. I svenska städer råder ett skriande behov av hyresrätter som folk har råd att bo i. På detta borde regeringens fokus ligga.
Det är höstkväll. I huset mitt emot mitt gapar fönstren tomma. Förr fanns damen med pelargonierna, tjejen som rökte och talade i telefon med öppet fönster, mannen som riktade högtalaren mot gatan och spelade Creedence Clearwater Revival. Och den där kvinnan som var uppe hela nätterna. De är inte kvar. Under renoveringen försvann de en efter en. Nu finns där kala rum och timerreglerade lampor och standardmöbler, men sällan en människa. Det är dystert. Så frågan är vad en stad behöver? Snabba flexibla boendelösningar och extra klirr i kassan för fastighetsägarna. Eller bostad för alla – i hus där människor har råd att bo och leva?
Utredaren ska redovisa sitt uppdrag i maj 2025.
Helena Gillinger
About the Author
