En gång i tiden var kvarteret Plankan en del av ett löfte, ett löfte om modernitet, om en tillvaro bortom prångiga kök och trappor utan hiss. Om lägenheter som var anpassade efter familjens storlek och som hade rymliga badrum i stället för stockholmsduschar och dass på gården. Om bostäder med egen balkong och gemensam tvättstuga. Om rymd, frisk luft och grönska. Kvarteret Plankan byggdes i mitten av 1960-talet. Miljön och lägenheterna var ett sätt att få familjer att stanna kvar i stan. På storgårdskvarterets öppna yta lades ett tillräckligt tjockt jordlager för att anordna en park. Trädgårdsarkitekten Sylvia Gibson ansvarade för trädplanteringar, blomsterrabatter och gräsmattor. Mitt på gården byggdes bollplan och plaskdamm. Parken skulle tillgodose även omkringliggande kvarter med en grannskapsträdgård och stora ytor som tillät både barn och äldre att ostört vistas där samtidigt. En del av kvarteret Plankans helhetskoncept var också ”Fri skolväg” som framför allt skulle få barnen att kunna röra sig fritt och säkert i stadsmiljön.
Arkitekten Lars Bryde och landskapsarkitekten Sylvia Gibson skapade en boende- och stadsmiljö med inspiration från Wiens storgårdskvarter, som på liknande sätt kombinerade ett socialt bostadsbyggande med allmänna park- och grönytor. Kvarteret Plankan har byggnadsarvsstatus av Stockholms stadsmuseum.
Till denna löftesrika plats flyttade Lolita Ray som nioåring 1965.Tanken var att familjen skulle åkt på semester till Paris på sommarlovet, men erbjudandet om en modern fyrarummare i det nybyggda kvarteret Plankan kom i vägen så det blev flytt i stället.
Lolita minns: ”För oss barn som var uppväxta i en omodern lägenhet på två rum och kök som saknade de flesta bekvämligheter vändes besvikelsen över den inställda semestern snabbt till glädje över lyxen i det nya hemmet”
Strax innan flytten 1965 fick Lolita och hennes bror varsin Kodak Instamatic i julklapp. Tanken var att de skulle använda dem för att fotografera Parisresan, men nu kom kamerorna kom till annan användning. Till att dokumentera livet och leken i det nya kvarteret.
Ett hav av lekytor och massor av kompisar
Kvarteret Plankan uppfördes år 1964 – 1968 på ett Södermalm som stod inför en ny tid. I boken Stockholms byggnader (Bedoire; Prisma 1977) beskrivs kvarteret som en bilfri dröm som binder samman bostäderna med Högalidsparken och skolan.
Förnyelsen av Södermalms bostadskvarter har under 60-talet genomförts i sammanhängande enheter, som bildar storkvarter med bilfritt inre. Man har inriktat sig på att åstadkomma stadsplanekvaliteter som motsvarar de nyexploaterade bostadsområdenas, men med bibehållande av stenstadens slutna kvarter. Putsfasaderna i rödgula toner bidrar också till sammanhanget med äldre bebyggelse. Här har två mindre kvarter slagits samman, och under den väldiga gårdsytan har garage inrättats. Kvarterets inre knyts också genom ett från gatutrafiken skilt gångstråk på broar samman med Högalidsparken och vidare över Långholmsgatan till skolan.
Kvarteret Plankan hade en innergård stor som Råsunda fotbollsplan och för Lolita Ray och de andra barnen som växte upp här var det en given plats för lek. Lolita Ray minns känslan av flytten: ”Det bästa av allt var den stora gården och alla barn. Vår asfaltplätt med soptunnor, piskställning och arga tanter utbytt till ett hav av lekytor och massor av kompisar. Det var inte ens färdigt när vi flyttade in och träden var små nyplanterade pinnar, gräsmattorna inte anlagda. Men trots det inbjöd gården till lek för de barn som, likt oss, kom från nedslitna, kalla, omoderna bostäder och trångboddhet.”
Staden ska förtätas och pengar ska tjänas
Nu finns inte Plankans stora gård kvar längre. Krav på nya bostäder, förtätning och byggherrars vinstlust gör att stadens gröna lungor naggas i kanten. I fallet Plankan är det mer än så. En byggnad med 92 nya lägenheter, varav 50 är avsedda för studenter, har byggts mitt på gården och ytterligare nästan 30 har lagts som en tillbyggnad på de ursprungliga husen. 82 träd har fällts och den generösa lekplatsen är ett minne blott. Planerna på att bebygga gården föddes på 00-talet och helt nyligen stod den runda byggnaden på gården färdig för inflyttning. Men vägen dit har varit lång och när byggplanerna blev kända 2010 startade en proteströrelse. Ingen förbipasserande kunde missa plakaten som i åratal hängde ut genom fönstren i området.
Hyresgästen Hans Edler var en av de mest drivande i proteströrelsen. Han berättar om demonstrationer och politikeruppvaktningar. Protesterna och överklagandena pågick länge samtidigt som planerna långsamt blev verklighet och när bygget väl startade var det i stunder så infekterat att byggarbetare attackerades. Många var ledsna och frustrerade över att gården blev mindre och för att de nya lägenheterna kom för nära.
”Vi gjorde allt vi kunde för att stoppa planerna, säger Hans Edler. Väldigt många slöt upp men politikerna svek oss. Socialdemokraterna som först var på vår sida gjorde en omsvängning och röstade för bygget.”
Han är kritisk till slutresultatet och saknar den stora gården och all grönska. Men liksom andra har han resignerat inför faktum. Kristina Sundin, som är den lokala hyresgästföreningens ordförande uttalar sig relativt positivt till projektet i Hem & Hyra, men hon beklagar att det runda husets fasad inte motsvarar de initiala skisserna. Och själva byggandet har som sagt påverkat kvarterets hyresgäster avsevärt och Svenska Bostäder har betalat ut ca 22 miljoner kronor i hyresnedsättningar till de boende.
Ett utdraget och kostsamt projekt
2017 beräknades Plankan kosta 520 miljoner för 158 bostäder. Slutresultatet blev en miljard, men för bara 117 bostäder. Byggkostnaden per kvadratmeter ökade från 60 000 till 153 000, vilket nog är det dyraste bygget i Stockholm hittills. Grundläggningen ovanpå tunnelbanan blev mycket svår och dyr liksom
också påbyggnaden på ett av de gamla husen. Till det kom en konflikt mellan Svenska Bostäder och byggentreprenören, som lade ned arbetet.
En annan stad
Stockholm är idag en annan stad än vad den var på 1960-talet och Södermalm är en annan stadsdel. Låsta grindar blir vanligare och öppna gårdar färre. Marknaden har tagit över bostadspolitiken, allmännyttans roll har förändrats och försvagats och hyrorna i det nya huset är höga och exkluderande. Åsikterna går isär och gårdshuset håller som bäst på att fyllas med hyresgäster. Visionerna är andra idag än på 1960-talet och visionärerna är andra än de då var.
Lolita Ray är kritisk till att hennes barndoms lekplats inte längre finns kvar.
– Jag tycker att det är ett stort ingrepp i en viktig del av Södermalms arkitektoniska historia och stor förlust av den park som en gång ritades av Sylvia Gibson, säger hon. Fantastisk trädgårdsarkitekt vars arbete inte uppmärksammats tillräckligt.
Den begynnande växtlighet hon fick njuta av som barn har hon sett växa till sig och frodas på gården och hon tycker att det är synd att beröva människor en viktig rekreations- och lekplats.
– En stor förlust för miljön och de boende att jämna hela den fantastiska uppvuxna parkens grönska med marken med tanke på klimatet och den biologiska mångfalden. Nu kommer nya barn som skulle behövt platsen för lek och de äldre för rekreation nära hemmet, säger Lolita Ray.
Och så är det förstås. Att äldre människor behöver tillgång till bostadsnära uteplatser också idag. Och att dagens barn behöver leka lika mycket som barnen gjorde 1966. Om inte ännu mer.
Helena Gillinger
Bilderna är tagna av Lolita Ray och andra barn i kvarteret Plankan. De har ställts ut på Hornstulls bibliotek och på fotoutställningen Planket. Lolitas citat är hennes egna, ur ett boksynopsis: Kvarteret Plankan – En historisk dokumentation i bild och ord med bakgrund och fakta om innerstadskvarteret Plankan på Södermalm, en del av Stockholms miljonprogram
About the Author
